Jag vill vara starkare än svag.

Man kan vara stark i sin svaghet.

Men jag är bara trött.

Hon tänker tankar som inte riktigt vill utveckla sig, Dem stannat vid . Hon avskyr när hon inte kan tänka.
Hon har flera timmar gammalt kaffe brevid sig, men det kanske inte gör något, tänker hon. Det är ju ändå kaffe.

Hon vill inte sitta här o dricka gammalt kallt kaffe.

Hon vill vara, annan, annat.

Fast hon vet att hon inte kommer vara någon annan någon annanstans, och framförallt så kommer andra fortfarander att vara så som de är.
Det känns ändå okej, eller nej. Hon är inte helt okej med att man kommer vara det man är överallt men vissa saker får man accetera. Det oundvikliga som,
På andra sidan jorden kommer det här kaffet fortfarande att vara kallt och hon kommer inte kunna tänka ikväll heller. Oundvikligt eftersom det redan har hänt.

Då är det betydligt mer betydelsefullt att borsta tänderna istället för att oroa sig för sånt där, leva.